Map Close  
Person info Close  
Information Close  
Source reference Close  
  Svenska
 
Index Persons
Abas I:
Abbas I, Shah:
Abich, Hermann:
Abovian, Khatchatour:
Abrahamian, Ara:
Abu Bakr:
Agassi, Andre:
Aghaian, Ghazaros:
Aghbalian, Nikol:
Aharonian, Avetis:
Ahura Mazda:
Akcam, Taner:
Al-Rashid, Haroun:
Alexander II:
Alexander III:
Alexander the Great:
Ali, Mohammad:
Alishan:
Amatouni, Vahan:
Anahita:
Ananyan, Vakhtang:
Antiochos III:
Antonin the Holy:
Antonius, Marcus:
Aramazd:
Arame:
Arghoutian:
Argishti I:
Argishti II:
Ariobarzane I:
Arpiarian:
Arsalan, Alp:
Arshak II:
Artashes I:
Artashes II:
Artashes III:
Artavazd I:
Artavazd II:
Artavazd III:
Artavazd V:
Artzrouni, Grigor:
Ashot I:
Ashot II:
Ashot III:
Aslan, Kevork:
Astghik:
Augustus:
Aurelius, Marcus:
Avsharian:
Ayvazovski, Hovhennes:
Aznavour, Charles:
Previous page Page info Next page Smaller font Larger font Print friednly version  
Marcus Aurelius
121 - 180
Imperator Caesar Marcus Aurelius Antoninus Augustus var romersk kejsare från 161 till 180. Han föddes Marcus Catilius Severus och vid giftermålet antog namnet Marcus Annius Verus. När han utnämndes till kejsare fick han namnet Marcus Aurelius Antoninus; "Aurelius" betyder "gyllene".

Han farbror, Antoninus Pius, adopterade honom som son och utsåg honom till sin efterträdare den 25 februari 138, när Marcus var endast 17 år gammal. Antoninus utnämnde även Lucius Verus till sin efterträdare. När Antoninus dog den 7 mars 161, accepterade Marcus tronen med villkoret att han och Verus skulle utnämnas till samregenter (Augusti), med Verus som något underordnad. Skälen till detta verkar oklara men kan tänkas vara en del av successionsreglerna som hade satts upp av Antoninus föregångare, Hadrianus. Efter döden på hans första adopterade son, Aelius Verus, Hadrianus utnämnde Antoninus Pius till sin efterträdare på villkoret att Antoninus i sin tur skulle adpotera Marcus Annius Verus, son till hans svåger, och Lucius Aelius Verus.

Den samtida successionen kan även ha nödvändigats på grund av militära behov. Under sitt styre var Marcus Aurelius så gott som i krig hela tiden mot olika folk utanför imperiet. Germanska och andra folk utförde många räder längs den långa europeiska gränsen, i synnerhet in i Gallien (dessa kan i sin tur ha varit under attack från mer krigiska stammar österifrån). I Asien förnyade ett återupplivat Persiskt imperium sina attacker. En stor auktoritativ figur behövdes för ledning av trupperna, men kejsaren kunder inte själv försvara både fronterna samtidigt. Han kunde inte heller bara utse en general för att leda en attack. Tidigare populära militära ledare så som Julius Caesar och Vespasianus had utnyttjat militären för att störta den existerande regeringen och installera sig själva som högste ledare.

Marcus Aurelius löste problemet genom att skicka Verus för att leda legioner i öst. Han var auktoritativt nog för att leda truppernas totala lojalitet, men redan tillräckligt mäktigt för att tänka på att störta Marcus. Planen var en succe: Verus förblev lojal fram till hans död under kampanjen år 169. Det delade styret påminnde vagt om det politiska systemet i den romerska republiken, vilken fungerade enligt principen om kollegialt styre och tillät inte en enda person att inneha hela makten. Delat styre återinfördes av Diocletianus etablisemang i tetrakin under sent 200-tal.

Aurelius gifte sig med Faustina den yngre år 145. Under deras 30-åriga äktenskap födde Faustina 13 barn, bland vilka Commodus var den mest kända som senare blev kejsare och dottern Lucilla som giftes bort till Lucius Verus för att stärka alliansen med Marcus Aurelius.

Marcus Aurelius dog den 17 mars 180, under kampanjen mot Marcomanni, i staden Vindobona (dagens Wien). Hans aska återfördes till Rom och lades till vila i Hadrianus mausoleum. Han lyckades säkra sin sons, Commodus, efterträde, vem han gjorde till sin egen samregent år 177, även om valet kan ha varit olycksbådande. Commodus var en politiskt och militärt outsider, så väl som en extrem egoist. Många historiker anser att Roms förfall började under hans styre. Av detta skäl anses Aurelius död ofta som slutet för Pax Romana.